För några veckor sedan medverkade Inga-Britt Ahlenius, svensk och internationell chefstjänsteman. i ett TV-program, där hon kopplade det kvalificerat hemliga projektet STAY BEHIND till mordet på Olof Palme. Under andra världskriget försiggick åtskilliga dolda förehavanden av synnerligen stor betydelse för Sveriges överlevnad som fri nation. Det fortsatte under kalla kriget. Kan Sveriges ledning ha tappat kontrollen över sådan hemlig verksamhet med en mördad statsminister som följd?
Själv uttogs jag på grund av mina specialkunskaper i teleteknik och språk till kvalificerad militär utbildning. Därtill torde också ha bidragit att jag blev bästa student i min årgång vid gymnasiet i Boden. Som sjuttonåring i Sollefteå fick jag kungastipendium och bjöds på gymnasieutbildning och studieresor i Norge. Jag gick där i ett gymnasium i närheten av det kvarter Breivik sprängde i Oslo.
Ett par år senare (1959) uttogs jag som deltagare i en brittisk vetenskaplig expedition under militär ledning (BSES). Under efterkrigsåren hade man en lång period utfört kvalificerad underrättelseverksamhet inte bara i Sverige utan i Nordnorge, Spetsbergen, Island och det politiskt känsliga Finland.
Organisationen valde ut kvalificerade deltagare från brittiska internatskolor. Ledarna i fält var officerare med olika specialiteter. Högsta ledningen var i generalsgrad eller tillhörde kungahuset. Varje års expedition sammanfattades i skriftlig rapport och på en årlig bankett i London.
Själv tillhörde jag en meteorologisk grupp och hade ansvaret för radioförbindelser. Vi specialstuderade en sorts fallvindar som försvårade flygverksamhet. Det Herkulesplan som störtade i svenska fjällvärlden förra vintern drabbades sannolikt därav. Vi kunde också studera vågutbredning per radio på olika frekvenser.
På femtiotalet fanns knappt banade vägar norröver, tvärs över kölen. Det utgjorde en komplikation vid en sovjetisk attack mot Sverige. Genom transport av vår statsledning till Lappland kunde den med vägvisare guidas till norska kusten och vidare med ubåt till England. Vi använde RAF:s kartor, som var bättre än de svenska. En karteringsgrupp under befäl av två artilleriofficerare ritade en karta över det enda stora område som dög för luftlandsättning i stor skala.
För att fördjupa kunskapen om vägförhållanden till fots ordnades en ”kapplöpning” till norsk/svenska gränsen mellan en grupp från vår expedition och en grupp marinsoldater som kom från ett brittiskt hangarfartyg i en norsk fjord. I ett skarpt läge skulle där ha legat en gömd ubåt.
Först 1964, som Uppsala- student, förstod jag till min häpnad att svensk säkerhetspolis inte känt till den brittiska organisationen och dess roll i händelse av ockupation. Då blev jag nämligen kontaktad av en kommissarie vid Säpo, som bad om information. Mönstret liknade gängse underrättelse- verksamhet bakom en oskyldig fasad. Vid senare studiebesök på danska Grodmanskåren kunde jag göra jämförelser. Där var man mäkta stolt över att ingen medlem dittills missbrukat sina dödliga kunskaper. Ahlenius artikel och synpunkter aktualiserar frågan om Sveriges motsvarigheter står höjda över alla tvivel eller haft sin egen politiska agenda i tysthet.
Karl-Yngve Åkerström
Sköndal