Centerpartierna i Sverige och Norge har samma bakgrund, den politiska bonderörelsen. Ideologiskt har man dock valt att gå helt olika vägar under de senaste fyrtio åren.
Det svenska Centerpartiet har successivt glidit över i en extrem marknadsliberalism, slutligt fullbordad under Maud Olofsson och efterträdaren Annie Lööf.
Opinionsmässigt har detta resulterat i en politisk ökenvandring. Och jag befarar att man kommer att gå under ute i denna öknen.
Det norska Senterpartiet har däremot slagit vakt om sin nationellt patriotiska ideologi,
Man tog tidigt ställning mot marknadsliberalismen i kampen mot ett norskt EEC-medlemskap under början på 1970-talet.
Partiet slog fast att EEC:s målsättningar var oförenliga med Senterpartiets grundsyn.
Partiledaren och statsministern (1965-71) Per Borten visade sig vara en stor idealist när han lät en förtrolig EEC-rapport gå vidare till folkrörelsen mot EEC.
Detta ledde till en omedelbar regeringskris.
Vid nästa strid om EG åren 1993-94 stod Senterpartiet åter främst på barrikaderna under dess karismatiska ledare Anne Enger-Lahnstein.
Återigen besegrade bönder, fiskare och annat vanligt folk det norska etablissemanget.
Kontinuiteten i partiets politik visade sig åter 2005, när man beslöt att gå i koalition med Socialdemokraterna och vänstern för att motverka marknadsliberalerna.
Norge är fortfarande en självständig nation utanför EU.
Detta är till stora delar det norska Senterpartiets bedrift och personer som Per Borten, Hans Borgen, Arne Haugestad och Anne Enger-Lahnstein.
Statsvetaren Stein Rakkan beskrev ju EEC-striden som en kamp mellan etablissemanget och periferins människor.
Senterpartiet har också lyckats betydligt bättre vad beträffar kampen för en levande landsbygd och ett livskraftigt jordbruk än sin svenska motsvarighet.
Jörgen Brännström
Västra Vallen