En strålningsmätare som visar strålningsgraden i mikrosievert efter katastrofen i Fukushima.
I morgon, den 11 mars är det sju år sedan kärnkraftverket i Fukushima havererade.
När den dagen närmar sig tänker jag mycket på kärnkraften och vad katastrofen betyder för oss människor.
Staden Fukushima drabbades av nedfall av cecium 137 men cesium har spridits i en större radie, 28 mil, och det kan ge lungskador. Frekvensen av sköldkörtelcancer bland barn har stigit.
Ägaren till kärnkraftverket tror att det ska ta 40 år att städa upp olycksplatsen, men fristående experter tror att det kan ta 100 år. Redan har marksaneringen kostar 300 miljarder kronor, två procent av länets yta är helt stängt och enorma mängder avfall på 140 000 deponier finns överallt.
Lärdomen är tydlig och viktig, kärnkraft är varken säkert eller billigt eller nödvändigt.
Att Sverige tagit lärdom och riktar in sin energipolitik mot 100 procent förnybart senast år 2040 är skönt att höra.
Men på andra sidan av Bottenviken förbereds ett helt nytt kärnkraftverk . Det finsk-/ryska kärnkraftbolaget, Fennovoima–Rosatom lärde sig aldrig något av Fukushima.
Det bryr sig inte heller om att kärnkraften redan är olönsam och icke-konkurrenskraftig.
Om bolaget lyckas förverkliga sina planer tvingas våra barnbarnsbarn att på 2080-talet leva med den stora risk som ett gammalt och vanskött kärnkraftverk utgör – om ingen katastrof inträffar före det.
Tänker man på alla osäkra faktorer, såväl ekonomiska som säkerhetspolitiska samt klimatförändringar är jag ganska säker på att den väldiga anläggning som hastigt byggs med lånade pengar inte klarar sin drifttid på 60 år på det sätt som bolaget önskar.
Ju mer jag tänker på kärnkraftverket vid Pyhäjoki desto argare och oroligare blir jag. Vi kan inte tillåta ett sådant impulsivt projekt förstöra vår miljö.
Vi måste höja rösten så att Finland inser faran och ändrar sig. Annars kommer inte Sveriges kloka energimål att betyda så mycket även om vi lyckas nå det.
Seiko Matsuda, Boliden