Nu när Northvolt kommer hit ska vi alla vara stolta Skellefteåbor. Vi blir tackade av kommunens chefer för vårt engagemang, vi applåderar varandra. Kommunen lyfter fram sitt mål att bli 80 000 invånare. Ja, nu ska vi alla vara stolta.
Samtidigt finns ett annat Skellefteå. Det Skellefteå som redan har invånare, som har samhällen och småbyar och företag. Som är mer än sommarstugeområden. Mer än stadskärnan.
Här bor vi. Vi som också vill vara stolta, som också vill känna att vi bidrar och att vi får någonting tillbaka. Vi som också vill stå och slå oss för bröstet som de Skelleftebor vi är.
Ändå gör vi det inte. Vi kan inte förmå oss. För samtidigt som framgångssagan pågår i Skellefteå stad så kämpar och skriker vi som bor utanför centralorten. Vi försöker synas, försöker höras.
Vi vill ha kvar våra skolor, förskolor, bussturer. Vi vill ha plogade vägar och gatljus. Vi vill se att det som kommunen utlovar på sina reklamfilmer faktiskt också finns i verkligheten.
Att det som är viktigt inte är under nedmontering. Vilket det faktiskt är.
För hos oss finns också tillväxt. Till oss flyttar man in, inte ut. Hos oss finns den arbetskraft som Northvolt och andra etableringar ska ta del av. Vi finns.
Jag skulle gärna vara en ambassadör för Skellefteå, jag vill vara stolt. Det vill vi alla. Som boende utanför centralorten, utanför de serviceorter som utsetts som tillväxtområden, är det emellertid väldigt svårt att vara stolt Skelleftebo just nu.
Och tyvärr finns inget gehör alls inom vår kommunledning för det jag här beskriver.
Mia Johansson, Åbyn, Byske