Arkivbild: Fredrik Sandberg/TT Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Så har då äntligen regeringen och Alliansen kommit överens om pensionen. Att det blev en höjning av åldern var väntat, men vad innebär det för de i arbetslivet?
Att du får rätt att jobba till 69 års ålder är väl rimligt, om viljan och förmågan finns. Men hur många kan unna sig den lyxen?
Både industrin och tjänstesektorn lägger allt krut på effektivisering/besparing och kräver därför allt mer av allt färre anställda. Det hela haltar.
Samtidigt knuffar statsmakten uttjänta arbetare och svaga individer utför ättestupan, med hjälp av bland annat Försäkringskassan.
De folkvalda som är satta att förvalta vårt och allt det genererar. De generar dem inte att ta ut pension redan vid 50 fyllda, om de bara suttit i riksdagen minst tolv år. Just det, suttit. Det räcker tydligen att sitta där. Eller inte vara där alls. Inte behöva sjukskriva sig, bara stanna hemma.
Då kan en ledamot, likt talmannen, luta sig tillbaka med drygt 50 000 kronor i månadslön, medan andra 50-åringar stämplar ut och tvingas söka socialbidrag. Riksnormen för en ensamstående person i ett enpersonshushåll är 3 930 kronor för år 2017.
Enligt förslaget kommer en vanlig arbetare inte kunna ta ut allmänna pensionen före 64 års ålder, vilket man nu har rätt till vid 61. Höjningen sker i tre steg till 64 år 2026.
Nej, jag sympatiserar inte med Sverigedemokraterna. Håller mig däremot till det andra partiet som inte deltog i uppgörelsen.
Därför är jag glad att jag hunnit passera 63, eftersom min slitna och av åkommor härjade kropp redan för några år sedan började säga från, vilket föranlett mig att redan från denna ålder kliva av.
Vad har jag att vinna om jag grund av sjukdom kanske lämnar jordelivet vid exempelvis 70. Hade jag fortsatt till 67, för att kanske få en tusenlapp mer i brutto, kanske jag istället matat mikroorganismer redan innan 70 år fyllda.
A. Lundberg