Norrans artikel den 22 maj om Sture Eklund och hans förmodligen nästan olidliga krångel med Försäkringskassan och kommunens färdtjänst fick mig att reagera. Jag funderar över hur det egentligen står till med välfärden i Sverige idag. En del säger att det var bättre på 1970- och 80-talet och jag kan nog hålla med.
Försäkringskassan har i många år varit en fälla för sjuka istället för möjlighet till ekonomisk trygghet under sjukdom eller för funktionshindrade. Kassan skulle vara en hjälp på vägen tillbaka till arbetslivet om det var möjligt. Men politiken under många år har blandat bort korten och Försäkringskassan har blivit mer polis än hjälp.
Det gjordes en stor sak av att socialminister Annika Strandhäll avskedade Försäkringskassans chef Ann-Marie Begler, som bara hade följt instruktionerna. Moderaterna hävdade att hon avskedades av politiska skäl. Debatten är styrd bort från sjuka och funktionshindrade. Arbetsförmedlingen ska minskas med en tredjedel därför att den var för ineffektiv. Hela denna neddragning av två viktiga verksamheter är grundade på politiska beslut.
Är det pengar det handlar om så finns de. Vi har hela Panama- och Paradise Papers-skatteflykten. Vi har över 50 miljarder kronor i EU-avgift och försvaret ska få ökningar med många miljarder kronor. Vi har en skattepolitik idag som tar från fattiga och ger till rika.
Arbetslösa måste få hjälp till jobb, och sjuka ska inte behöva kämpa med sådant krångel som Sture Eklund råkade ut för.
Olov Wikström, Skellefteå