Arkivbild: Scanpix
Väldigt många äldre lider brist på stimulans och givande sysselsättningar. Inte alla har släktingar och vänner som besöker, man blir kanske sittande framför tv:n, halvsovande.
I synnerhet om man är rörelsehindrad är det svårt att ta sig fram utomhus. De som bor på äldreboenden är inga undantag. Hur många känner grannarna i korridoren eller själva orkar ta initiativ till möten?
Här behövs engagemang från kommunens olika aktörer, boendeansvariga, privatpersoner.
Jag anser att varje boendekomplex ska erbjuda en lättillgänglig samlingslokal med kök att användas både sporadiskt och regelbundet av hyresgästerna.
Efterlys frivilliga, undersysselsatta personer, kanske 50-plussare, som åtar sig att ordna billigt fika till att börja med. Förslagsvis mellan 12.00 och 15.00 dagligen. Hembakta bullar är billigast, saknas av många. Med våfflor blir det fest.
Påhittiga fikavärdar skulle dessutom kunna få till stånd berättarstunder, sång- och musiktillfällen, kanske rent av dans!
Gratisnöjen. Gästerna förväntas själva bidra. Intresserade idérika personer utifrån uppmanas att medverka, ideellt förstås.
Köket får inte sakna en liten frys för bullarna och mikrovågsugn för att snabbt tina upp fikabröd, i lokalen bör finnas tidningar och skänkta böcker, kanske sällskapsspel.
Fritt fram för hyresgästerna i de olika boendena att besöka varandras lokaler.
Engagerade kaféansvariga är förstås värda en slant, hur ordnar vi det? Vi pensionärer betalar hellre en peng för trevligt umgänge än för depressionspiller. Men det behövs mer.
Alltså: sällskapsutrymmen i markplanet. Är det för mycket begärt? Vad då, finns det redan överallt? Det måste jag ha missat.
E Gustafsson