Foto: TT
På senare tid är det främst tre situationer som har upprört mig. Alla har de på något sätt blivit åsidosatta av Försäkringskassans nuvarande handlingssätt. Jag har via olika medier tagit del av berättelserna under våren och sommaren.
Först är det den trafikskadade kvinnan som skadats i sitt jobb som taxiförare. Denna kvinna ådrog sig vid ett otursamt tillfälle så besvärliga skador att hon inte kunde jobba, åtminstone inte i sitt vanliga yrke under överskådlig tid. Det gick för lång tid utan tillfrisknande och ersättningen från kassan stängdes av.
Nästa situation handlar om de många som trots diagnosen ME (kroniskt trötthetssyndrom) utförsäkras från sjukförsäkringen och blir hänvisade till det sociala eller trogna anhöriga. Nästa plågsamma situation som jag vill tala om handlar om den familjefar som fick sin personliga assistanstid uppmätt med Försäkringskassans tjänsteperson närvarande i de mest intima situationer.
De första två situationerna baseras på att Försäkringskassans läkare inte har godkänt sjukdomarna, utan har hänvisat till den konstiga regeln om att personen ska kunna ta på arbetsmarknaden lämpliga arbeten. När det gäller den personliga assistansen så tycker jag att det är bara groteskt att en tjänstperson måste närvara i vartenda moment. Försäkringskassan menar att detta är nödvändigt för rättssäkra beslut, men för mig blir det bara integritetskränkande. Försäkringskassan fick för något år sedan resurser att anställa fler handläggare. Men var det för att genomföra en plågsam byråkrati? Nej, här har något gått väldigt fel och jag undrar om missförhållandena när det gäller Försäkringskassans arbetssätt blir en ordentlig valfråga. Vilka politiker ställer upp på att förbättra sjukas och funktionshindrades villkor?
Olov Wikström, Skellefteå