Bildmontage/arkivbild:Scanpix
Effektivisering av vården, i teori och praktik, är två helt skilda saker, i vart fall ur personalens perspektiv. Vi är de som får praktisera konsekvenserna av de beslut som fattas.
Genom att använda befintliga resurser i största möjliga utsträckning vinner man på papperet i effektivitet. Insparade pengar kan satsas på andra instanser samt att komma närmare målet att tillgodose befolkningens behov av god hälsa och gott bemötande.
Den som har erfarenhet av vad den förda politiken i praktiken leder till behöver varken falkögon eller akademisk examen för att se att teori och praktik varken drar jämnt eller går ihop.
Att mäta effektivitet i mått av färre anställda, minskad tillgång till medicinsk expertis, minskad tillgång till rehabiliteringsinsatser samt åtgärder för såväl psykisk som fysisk hälsa håller inte i längden, vare sig för patienter eller vårdare. Produktivitet och besparingskrav går sällan hand i hand, vilket inte minst återspeglas i antalet sjukskrivningar på grund av belastnings- och förslitningsskador hos personalen.
Effektivitet, produktivitet och besparingar börjar och slutar hos personalen, den teoretiska drömmens praktikanter. Ett gott arbete och bemötande kräver upprättning i hela ledet, från golv till chef. Ett leende, en kopp kaffe eller att verkligen stanna upp och lyssna är små saker som kan och gör enorm skillnad.
Effektivitet börjar med ett personligt och professionellt erkännande. Att uppmärksamma det lilla gör skillnad i det stora.
I dag finns inte tid för detta och därför når vi inte målen för produktivitet och effektivisering . Genom att ändra förhållningssätt och inkludera fler komponenter än enbart ekonomiska skulle mål såväl som utvecklingen förändras avsevärt.
Utan denna förändring kommer svensk sjukvård att förbli sjuk.
Marica