Foto: Tore Meek/TT.
Jag har de senaste åren vid några tillfällen varit inlagd för vård på sjukhus. Jag måste ge all vår sjukhuspersonal beröm och säga att vården är fantastiskt bra.
Det är kunniga läkare och empatisk och trevlig vårdpersonal. Därför går det kalla kårar utefter min rygg, när jag hör talas om att framtidens vård till stor del ska skötas via dataskärmar och robotar. Gäller det även på barnavdelningen, undrar jag lite förskräckt.
Skärmar och robotar är säkert bra inom industrin då det endast är ett mekaniskt arbete som ska utföras. Men att ta hand om människor är något helt annat.
När oron kommer en mörk natt finns ensamheten och skräcken där. Att då i nattlampans sken få se en människa, känna en varm hand och höra en mjuk röst, gör att vården är värd varenda skattekrona. Att då dessutom på morgonen få se två pigga ögon och en leende mun som frågar:
Gomorron Ragnvald hur är det i dag? Då börjar livskrafterna återvända.
Den känslan går inte att beskriva. Den måste man uppleva för att verkligen förstå. Som patient känner man sig onekligen utelämnad. Jag vågar inte ens tänka tanken att jag som patient i det läget ska prata med en skärm.
Jag kan förstå utmaningen för teknikerna att utforma duktiga robotar. Men hur intelligent och duktig en dator eller skärm än kan bli, kan en apparat aldrig ge den empati och värme som en paatient behöver.
Vi måste därför alla tänka oss för då vi nu på allvar går in i datasamhället. Hur långt är vi villiga att släppa in robotarna?
Vi måste få mänsklig vård även i fortsättningen. Vården måste få kosta. Rasera inte det fina vi nu har.
Det är lättare att underhålla det vi har än att bygga upp det som är borta.
Ragnvald Nilsson, Bureå