Fantastiska lärare i all ära. Det finns dock en annan, nog så viktig yrkeskategori i skolan som alltid glöms bort eller behandlas styvmoderligt; de pedagogiska assistenterna. De arbetar långa dagar, ofta utan möjlighet till rast och lunch, med usla anställningsvillkor och ännu sämre lön.
Vårt barn, som har en neuropsykiatrisk diagnos, har under sitt första gymnasieår välsignats med en fantastisk assistent som gjort hela skolgången möjlig. Det är hon som stöttar att rätt böcker kommer med, att koncentrationen riktas på skolarbetet, förklarar svårtolkade situationer och bringar ordning i kaos.
Hon följer upp och ser till att skolan tar lärdom när det inte gått bra. Hon är vår skyddsmur och inspiration. Hon är utbildad gymnasielärare, men har valt att arbeta nära de elever som behöver henne lite extra, ”göra något viktigare”, som hon säger själv.
Det är en gudagåva för föräldrar som tidigare inte haft en aning om arbetsdagen kommer att kunna genomföras, när mobilen ska ringa och den gnagande oron över om barnet ska ta sig igenom skoldagen.
Vårt barn har under tre högstadieår haft sex assistenter, ofta rekryterade i brist på annat. De flesta har inte orkat med och slutat frivilligt, eller när något annat, bättre dykt upp.
Nu närmar sig sommarlovet och vi håller andan. Får hon komma tillbaka i höst? Om inte – vem blir det istället? Vill hon komma tillbaka under dessa villkor? Vilket stöd får hon från fack och arbetsgivare för att orka med?
Det är dags att uppvärdera och prioritera denna viktiga yrkeskategori, både vid rekryteringen men även deras villkor. För våra barns skull!
Påsögda plastmamman