Personen på bild är inte personen i insändaren.
ÅSIKT · FÖRSÄKRINGSKASSAN
Vår vän har i många år kämpat på med ohälsa, infektioner, feber och trötthet intill utplåning. Hon har gått från att vara en vältränad hundägare till en utmattad sjusovare.
Sjukskrivningsperioder har avlöst varandra och hindrat henne i det arbete hon älskar och som innebär att vara till för andra. Vi har sett detta hända, lider med henne och försöker stötta.
Till slut engagerar sig vården, reder ut och konstaterar: Problemet kallas ME, och är en neurologisk sjukdom som tidigare kallades kroniskt trötthetssyndrom och kännetecknas av långvarig utmattning med svåra funktionsnedsättningar. (Läs mer på Hjärnfondens hemsida)
Äntligen. En plan görs upp, viss kostomläggning verkar underlätta. Kanske finns det hopp? Då säger Försäkringskassan stopp.
Nej, du ska jobba heltid. Det onda kretsloppet drar igång igen, en dags arbete och tre dagar i sängen.
Vi som finns runt vår vän är förtvivlade. Hur är detta möjligt? Förutom själva sjukdomen pressar bakslaget, och oron över ekonomin ner människan ännu en gång.
Vägen till ett bättre liv är än en gång blockerad. Det verkar inte finnas någon väg att ompröva, överklaga.
Det värsta är att hade problemet varit ett brutet ben, möjligt att fånga på bild, hade det varit en helt annan sak. Varför är det så orättvist?
Vännerna