Arkivbild: Scanpix
När man läser reportaget i Norran 14 mars om Mia med tre barn som är fast i försörjningsstödet i Fas 3 blir man beklämd. Det är väl inget särskilt spekulativt socialreportage, men är ändå rätt strongt för en liberal lokaltidning i Norrland.
Mia är inte ensam om att ha slut på kontot när hyran är betald. Men det är ingen tröst. Det finns 37 000 personer till i Fas 3 och av vilka förmodligen över 80 procent lider ekonomisk nöd, med svenska mått mätt.
När man beskriver och får inblick i den sociala verkligheten kan man tycka att en politisk analys av orsakerna till eländet vore på sin plats, men tyvärr håller sig en stor del av journalistiken elegant neutral. Norrans reportage vill jag dock inte anklaga för det precis.
Arbetslinjen, som blev en Fas 3-linje, är fastställd av alliansregeringen, med ett förarbete från regeringen Persson.
Alliansen har fyllt på med bland annat jobbskatteavdrag samt lägre och ingen förmögenhetsskatt alls.
Alliansregeringens politik är en metod för lönesänkningar. Enklare arbeten kan utföras i princip gratis av Fas 3-are med stöd av bemanningsföretag. Varför då anställa folk som kan gå samman fackligt och kräva bättre villkor?
Olov Wikström
Skellefteå
