Det har snart gått ett år sedan minnesstenen över Margareta Lundberg restes. Hon var en gång ägare till Europas rikaste guldfyndighet och den som gav gruvbolaget en flygande start genom att vara generös och mer eller mindre skänka bort marken. Om Margareta satt sig på tvären, hade Skellefteå stads utveckling fördröjts med åtskilliga år.
Minnesstenen står fortfarande kvar på sin gamla betongplatta från brandgropen. För att dölja dess ursprung är plattan täckt av sprängsten. I somras frågade några tyska turister vad anordningen skulle föreställa. De skakade på huvudet och undrade om Skellefteå var ett kultursamhälle, och blev upplysta om att staden satsar på pojkar som åker runt med gummitrissa och tar emot folkets jubel.
Vid invigningen av Margaretastenen utlovades en sockel och minnesplatta. Gruvbolaget skänkte ett vackert malmblock. Det är förvånande att ledande företrädare för bolaget inte klagat på vanskötseln av projektet, men förmodligen handlar de aldrig på ICA i Boliden, varifrån man har den bästa utsikten mot minnesmärket.
Om vi föreställer oss att kommunalrådet i Skellefteå fick ett monument rest över sina insatser i form av ett stenröse i stadsparken, så är det inte fel att tro att det skulle skapa rubriker.
Boliden-syndromet är mer obevekligt. Här är det fråga om maximala skatteuttag och minimala samhällsinvesteringar, och alla vet om det. I år får vi dras med gigantiska snöhögar fram till midsommar.
Yngve Nilsson, Boliden