Foto: Per Strömbro.
Det är med ilska, sorg och skam i kroppen jag skriver det här. För nyss fick jag reda på att Skellefteå kommun inte längre stödjer Dansväxthuset.
Ilska och sorg, för att så långt jag kan minnas har dansen varit viktigt i mitt liv, och där har Dansväxthuset varit bland det viktigaste. Förutom det uppenbara; att dans är kul, främjar hälsan och gör så att man orkar med vardagen lättare, så är Dansväxthuset ändå mycket mer.
Det en chans att träffa vänner, utmana sig själv och framförallt växa som person. Självklart bidrar Dansväxthuset också till kulturen i Skellefteå.
Själv har jag Dansväxthuset att tacka för många vänner och erfarenheter. Genom Dansväxthuset har jag fått chansen att studera utomlands, lära mig ett nytt språk och utvecklas på en dansskola som utbildar sina elever till professionella dansare. Det hade inte varit möjligt utan den goda grund Dansväxthuset gav mig.
Dansväxthuset öppnar för möjligheter av alla tänkbara slag tack vare den goda undervisningen och samarbetena, och ger en chansen att gå längre än man själv trodde gick.
Det kostar pengar, men det måste det få göra. Ett kulturhus kostar också pengar, och tydligen är inte det några problem.
Där kommer skammen in: Att Skellefteå kommun tänker såga något så unikt och givande, för både individ och samhälle, som Dansväxthuset vid fotknölarna. Samtidigt som det läggs mycket resurser på andra saker, som hockey, eller kulturhuset som inte ens är till för alla.
Var är det långsiktiga tänket? Var tog ungdomarnas framtid vägen? Alla är inte intresserade av hockey. Vissa vill dansa också.
Det är dags för de styrande att ta sitt ansvar och se över sina prioriteringar. I ett samhälle bor olika människor som brinner för olika saker. Det är inte rätt att vissa inte ens får en chans.
Maja HofmanSkellefteå
