ILL: Annika Eriksson
Få frågor kan bli så segslitna som brofrågor. Alla kan ha en åsikt och den varierar ofta utifrån var man bor och hur ofta man färdas eller vill färdas där bron ska gå eller inte gå.
Vi flyttade till Skellefteå 1983 och gissa vad som då debatterades mest, jo, var skulle en ny bro gå över älven. 30 år senare är det samma långbänk. Argumenten har upprepats till leda och nu vill en del ha folkomröstning om saken.
Jag tror inte att en sådan omröstning skulle göra oss klokare. Antagligen skulle högst 40 procent rösta och säg att 54 procent av dessa inte vill ha Centrumbron, kan då dessa knappa 22 procent av Skellefteås befolkning anses representativa?
Jag tror heller inte att detta är en så tydligt blockskiljande fråga som man kan tro utifrån hur partierna agerat. En hel del sosseröstare tycker antagligen inte att den ska byggas, en hel del alliansröstare vill lika troligt att den ska bli av.
Men nu råkar vi ha ett sossestyre som gick till val på att bygga den, och som den är tänkt att utformas verkar den trots allt inte göra ett alltför stort ingrepp i stadsbilden. Om 50 år borde bilarna dessutom ha blivit tystare och energisnålare än i dag, går kanske rent av på el allihop, och de som då lever och bor här ägnar förmodligen inte en tanke på den debatt som en gång var.
Så gick det i alla fall med Kyrkbron i Umeå som i början av 1970-talet var lika omdiskuterad som Skellefteås centrumbron i dag. Enda skillnaden är att med Kyrkbron kom man årtionden snabbare till skott. Och runt Umeå byggs i dag som bekant den ena trafikleden efter den andra, staden expanderar oupphörligt och finge folket där bara ett hockeylag värt namnet skulle de troligen vara lika lyckliga som vad vi är här i vår kära lilla stad.
Stefan Holmberg, Skellefteå