Uppgivenhet är den spontana känslan jag har efter folkomröstningen om centrumbron.
Resultatet av folkomröstningen är mycket väntat. Har det någonsin skett en folkomröstning här i landet där man inte röstat mot förändringar?
Man var mot omläggningen till högertrafik, mot femdagarsvecka i skolan och kärnkraften löste politikerna med ett urvattnat tredje alternativ.
I Umeå var 70 procent mot en kyrkbro, som med tiden ändå kom att byggas.
Själv minns jag den infekterade debatten om ett Vitbergsbad som motståndarna lyckades stoppa i ett 20-tal år.
Under dessa år satsade Piteå hårt på havsbadet och var bland de första som byggde ett äventyrsbad och spa.
Jag hatar den byamentalitet och dess snäva synsätt som Skellefteborna visat. Själv är jag pensionär och kan nog leva resten av mitt liv utan bro, men jag tycker synd om alla unga som vill att staden ska utvecklas och bli ännu mera attraktiv.
Framför allt måste staden utvecklas för att jobb ska skapas och servicen med skolor, sjukhus med mera hållas på samma eller högre nivå.
Valresultatet bör analyseras noggrant. Hur röstade yngre respektive äldre, kvinnor respektive män, stad och landsbygd. Det går säkert att bryta ner ytterligare.
För övrigt är det bara 33 procent av kommunens alla röstberättigade som var mot bron. Till sist heder åt Lorents Burmans som visat storhet och sans i motgångens stund.
Befriande, och dessutom stor mot Folkpartiets sätt att argumentera mot bron.
Tidigare FP-väljare