Det finns en ekvation som verkar i det närmaste omöjlig att lösa. Före årets älgjakt blev några ungdomar som tagit jägarexamen intervjuade i tv om var de skulle jaga, samtidigt som de blev upplysta om att i Västerbotten finns de bästa förutsättningarna vid kusten söder om Skellefteå.
De allra sämsta chanserna fanns i Malå kommun som i det närmaste är tom på älg enligt de senaste inventeringarna.
Nu till mysteriet med ekvationen. För en tid sedan släppte Skogsstyrelsen en rapport om betesskador av älg på skogsföryngringar som visade att i Malå kommun finns de svåraste betesskadorna i Västerbotten.
Vad är sant, vad är falskt och vad är rena gissningar?
Vi börjar med sanningarna. Jag menar att det som är klassat som betesskador inte är några betesskador. Skadorna beror på skogsbolagens skövlingar med milsvida kalhyggen med plöjning och gödsling som efterbehandling.
Plantorna växer så det knakar men knäcks lätt av de senaste årens allt vanligare blötsnö, som en följd av den globala uppvärmningen. Men alla knäckta tallplantor klassas som betesskador av inventerarna.
Snöskoteråkarna tar också sin beskärda del av plantorna men det är inte skoteråkarnas eller älgarnas fel att det finns enorma kalhyggen.
”Skjut fler älgkalvar så får ni fler älgar på markerna” är en tes som ingen vettig djuruppfödare kan skriva under på. Men det passar bra in i denna ekvation där skogsindustrin också har blivit självutnämnda experter i djuruppfödning.
Kan man praktisera dessa teorier även på skogsföryngringar? Alltså att på nyplanterade kalhyggen rycka upp 80 procent av plantorna för att få ett lönsamt och rikt avkastande skogsbruk?
Stämmer deras teori om djuruppfödning borde samma sak gälla för trädplantering. Kontentan blir att vi behöver mera älgar för att upprätthålla ett hållbart skogsbruk samt att uppmuntra skoteråkarnas buskörning på kalhyggen.
LG
