Att vuxna separerar är i dag inget ovanligt. Tråkigt, men något som i många fall kan vara den bästa lösningen både för vuxna och barn.
Förutsättningen för att det saka gå bra måste dock vara att vuxna beter sig som vuxna och håller barnen utanför. Barn till separerade föräldrar kan, i många fall, få en fantastiskt fin uppväxt med flera vuxna som bryr sig om och älskar barnet. Detta förutsätter givetvis ett bra samspel mellan de vuxna.
Jag ser barn som far fruktansvärt illa och jag ser barn som mår väldigt bra. Jag ser vuxna som med alla medel försöker förgöra den andra parten efter en separation.
En sådan förälder använder ofta barnet som slagträ och barnet mår väldigt dåligt av detta. Föräldern, oftast den som känner sig sviken, talar illa om den andra föräldern, ansätter barnet med frågor när han/hon varit med den andra föräldern, ljuger för att få barnet att tycka illa om den andra föräldern med mera.
Barnet vågar inte berätta om vad han/hon upplevt med den andra föräldern för att barnet är rädd att såra.
Det borde vara en skyldighet för föräldrar att se till att en separation blir så smärtfri som möjligt för barnen och att se till att barnen får ha en bra relation till båda föräldrarna.
Barnet står mitt emellan två vuxna som han/hon egentligen älskar men vågar inte visa sina känslor för att inte såra. I stället för att uppmuntra och försöka göra något bra så blir effekten att barnet blir en skrämd, inbunden varelse som inte vet hur han/hon ska bete sig.
Resultatet blir bittra vuxna och otroligt olyckliga barn. Kan det verkligen vara värt det, bara för att två vuxna inte kan leva ihop?
En som sätter barnet främst