Det är en fantastiskt konstig tid vi lever i. Det sunda bondförnuftet har för länge sedan lämnat vår hyperstressade tid och tagits över av marknadskrafterna.
Det är bakvänt att de som behöver pengar mest alltid står på förlorarnas sida.
Två grupper som har viktiga uppgifter, men inte ordenliga löner, är lärare och fotfolket inom vård och omsorg.
När det gäller lärare så bråkar man om man ska sätta betyg i 3:an eller inte. Vad spelar det för roll om man inte får fram engagerade lärare?
Det är av största vikt att barn med problem redan i låg ålder uppmärksammas för att kunna få dem med på banan i tid. Då kan man inte ha hur stora klasser som helst och få lärare. I dag ser vi tydligt hur problemen växer.
Fler engagerade och duktiga lärare som kan sporras med mänskliga löner behövs. Hur svårt kan det vara?
Nästa grupp som drivs till svåra arbetsskador är de som jobbar i vården. Där försvinner tydligen alla pengar upp till toppen. Detta elände med stafettläkare och pappersvändare inom administrationen. Där sparas minsann inga pengar.
För de som kämpar på golvet med ständiga nedskärningar och usel lön görs det väldigt lite. De som arbetar med gamla gör ett fantastiskt, och i princip helt ideellt, arbete.
Dessa människor styrs av patos och ett varmt mänskligt hjärta men får en svältlön.
Går det inte att vända på skutan så att de längst ner får en värdig lön efter det arbete de uträttar?
Claes-Olav Bohman, Kalvträsk