Det är kris. Grekisk kris, ekonomisk kris, miljökris och energikris. Samhället måste ändra linriktning och det gäller inte bara i Sverige utan alla länder.
Snart tar oljan slut och klimatförändringarnas konsekvenser är ofrånkomliga. Kärnkraften är inte någon räddning. Avfallsfrågan är inte löst och kärnkraftsindustrin är obenägen att investera då lönsamheten inte är tillräcklig hög.
Det politiska läget efter haverierna i Tjernobyl och Fukushima gör att det inte känns som en vettig så kallad affärsplan, inte ens kanske i Stefan Löfvens värld.
I arbetslivet är det också kris. Vi har en konstant åttaprocentig arbetslöshet som den svenska regeringen verkar helt likgiltig inför. Regeringen har beslutat om åtgärder som gynnar arbetsgivare, men som inte direkt rubbar arbetslöshetssiffrorna. Osäkerheten för unga på arbetsmarknaden är total.
Inom områden som hade tillsvidareanställningar och facklig insyn och trygghet har nu bemanningsföretagen tagit över. Här finns visserligen kollektivavtal kvar men anställningarna i bemanningsbranschen är mycket otrygg.
Samtidigt har löneandelen, enligt statistik från OECD, i svensk industri stadigt minskat sedan 1960-talet samtidigt som vinstandelen har ökat.
Arbetarrörelsen måste samla sig därför att den har mycket att uträtta.
Olov Wikström, Skellefteå