Senaste nytt i SVT är att USA-vänliga politiker får egna pratprogram. Programmettoppmötet med skulle kunna vara en direkt beställning av Nato. Om ni saknat Fredrik Reinfeldt, mannen med de allvarsamma ögonen, det sneda leendet och den blå slipsen så är han här igen.
Jo, nu minns ni honom nog, nya moderaten med öppet hjärta. Han försvinner aldrig så länge från media så att han skulle riskera falla i glömska.
Gästerna i programmet är naturligtvis inte okända för programledaren. Att vara statsråd betydde goda möjligheter till frotterande bland eliten. Blair lärde Reinfeldt känna 2007. Rasmussen studerade Reinfeldt inför valet 2005. Condoleezza bjöd han in till Rosenbad 2008 mitt under USA:s massaker av Irak. Stoltenberg fick han dock ingen bra start med. Kärlek börjar alltid med bråk. Låt oss först presentera programledaren och de topp-gäster han bjudit in till möte.
En sak är säker. Man ska inte anklaga Reinfeldt för att vara trög. Vill man fortsätta tjäna pengar gäller det att spela på rätt hästar. Efter den enfaldiga bok han lät trycka som 28-åring lärde han sin läxa. Snart blev boken för pinsam, den togs bort från bokhandlar och bibliotek och gömdes undan.
Under åtta år vid makten var han effektiv. Det vänsterrörelserna byggt upp under decennier revs ned. Öppna era hjärtan, skanderade Reinfeldt med darrande stämma, innan han kastade in handduken vid valförlusten.
Försök förstå hyckleriet hos en man, själv boende i den kommun i Stockholms län som tar emot minst flyktingar, som först utarmar statens budget för finansiering av överklassens lyxkonsumtion, sedan säljer ut statens kassakor till riskkapitalister och avslutar politikerkarriären med uppmaning att öppna plånböcker och hjärtan för flyktingar och invandrare. Många verkade gå på det. Kanske var moderaten en godhjärtad och generös man trots allt?
Det finns ett talesätt: att det viktiga inte är vad man säger utan vad man gör. Och vad gör Reinfeldt? Han plockar efter politiken ut full fallskärm, lever på dubbla bidrag, startar företag och föreläser för fantasisummor.
Han dealar till sig en talkshow där han bjuder in fyra av Vita husets lakejer, nuvarande respektive före detta natocheferna Jens Stoltenberg och Anders Fogh Rasmussen samt de notoriska krigsförbrytarna Condoleezza Rice och Tony Blair. Vad som förenar de fyra (eller fem) är en förkärlek för makt, pengar och massförstörelsevapen. Låt mig presentera gästerna en och en.
Den förste, Stoltenberg, kan tyckas sticka ut och verka lite märklig i sällskapet. Denne charmerande norsk, med sitt avslappnade sätt, har trots allt en mer sansad framtoning än de övriga gästerna. Dessutom borde Stoltenberg ha goda grunder att avstå en inbjudan från just vår nye talkshowsvärd.
Reinfeldt brydde sig nämligen inte om att visa stöd vid sorgeceremonier i Norge i samband med massmorden på Utøja utan åkte ett par dagar efter massakern istället till Turkiet. På ettårsdagen av den djupt tragiska händelsen prioriterade han en solsemester till Grekland istället för sorgeceremonin.
Men varför i himmelens namn ställer då karln upp i ett program med Reinfeldt, undrar ni. Jo, det är så att det finns en sak som så mycket starkare förenare de två än en norsk massaker och det är kärleken till Nato.
Stoltenbergs stora ideologiska fråga som ung politiker var att lämna Nato och montera ned de storpolitiska blocken. Nu för tiden har han lämnat denna ungdomligt dumdristiga idé och i egenskap av generalsekreterare åt samma organisation totalt hängivit sig åt bomber och missiler.
Att gäst nummer två är intressant för Reinfeldt är desto enklare att förstå. Fogh Rasmussen är nämligen förebild för Reinfeldts persona. Danskarna såg det först av alla. 2005 innan valet åker han på studieresa till Danmark.
Från Rasmussen hämtar Reinfeldt hela sin idé om att ta väljare från socialdemokraterna genom att stjäla deras begrepp och retorik. Rasmussen, denna fyrkantiga man, har genom karriären varit tydlig med var hans sympatier ligger.
Dansken var en av de mest högljudda förespråkarna för kriget i Irak och var blixtsnabb med att skicka dit danska soldater. Under hans tid i Nato genomfördes blodig inblandning i konflikter i Nordafrika och Mellanöstern. Stöd till fascisterna som gjort uppror i Ukraina, jihadisterna i Syrien och sammansvärjningen mot Libyen är några av punkterna i hans digra CV.
USA använde honom också naturligtvis för att förstöra så mycket som möjligt av Europas relationer till Ryssland.
Nu till de två finare internationella gästerna. Damerna först. Condoleezza Rice är inte flugskit. Som statssekreterare till en av tidernas störste krigsförbrytare (Bush) tog hon ett stort kliv framåt i karriären. Hon stödde en olaglig invasion av Irak, baserad på lögner. Under invasionen av Irak bröt hennes team mot alla befintliga lagar om mänskliga rättigheter.
Hon lämnade ett land i spillror, med flera hundra tusen, två millioner internationella flyktingar, dubbelt så många internflyktingar. Hon förde al-Qaeda till Irak och mördade tusen och åter tusentals oskyldiga människor, som en hämnd för en attack (11/9) som inte hade något som helst att göra med Irak.
Slutligen, den största fähunden av de fyra, mångmiljonären Blair. Vilket kap av Reinfeldt. Här har vi verkligen en man att snacka gamla minnen med.
Under sina första sex år beordrade Blair brittiska trupper i strid fem gånger, mer än någon annan premiärminister i brittisk historia. Detta inkluderar Irak 1998 och 2003, Kosovo 1999, Sierra Leone 2000 och Afghanistan 2001.
Invasionen av Irak var särskilt kontroversiellt, eftersom den medförde ett så utbrett motstånd från allmänheten, 139 av Blairs riksdagsledamöter motsatte sig det. Blair har hela tiden menat att detta folkrättsvidriga och mycket brutala angreppskrig var riktigt och viktigt!
Resultatet av Blairs krig är att terrorismen numer mördar människor inte bara i arabvärlden, Asien och Afrika, utan även löpande i det Europa som Blair påstod sig skydda.
Men, undrar nu vän av ordning, hur kan Sveriges Television vara så naiv att man ger medieutrymme till den här sortens imperialistisk propaganda?
Kanske var förfarandet inte så komplicerat. Det behövdes nog ingen traditionell intervju för att se om han passade till jobbet, hade rätt utbildning, erfarenhet, etc. Kanhända var det helt enkelt bara i bubbelvimlet efter sändningen i Hellenius hörna som tankarna på att ge en egen show till Fredde vaknade hos cheferna.
Men vad betyder det här? Är det ett samhälle på väg in i en ny fas? Är propaganda okej igen?
Tobias Drejby, Umeå