Foto: Anders Wiklund/TT
Jag gjorde ett medvetet yrkesval, läste till undersköterska och bestämde mig mycket tidig att jag ville jobba med äldre. Jag jobbade på korttidsboende, demensavdelning, äldreboende och nu sedan flera år tillbaka inom hemtjänsten.
Men nu är det nog. Skellefteå kommun har bestämt att införa central schemaläggning, att vi ska jobba minst fem av tolv helger, genomför en så kallad lär-resa som innebär ännu mindre tid för våra gamla, en så kallad effektivare bedömning av behov och så vidare
Nu har vi ett schema som gäller i fyra veckor. Veckor som är planerade in i minst detalj. Utöver dessa fyra veckor finns inget liv.
Tidigare har vi lagt in våra individuella önskemål om arbetstider i datorn, vilka sedan ställt mot verksamhetens behov och när det diffat har vi löst schemaläggningen lokalt - och alltid har vi fått ihop den efter verksamhetens bemanningskrav.
Som sagt, vi lägger vårt schema efter andras behov, men var tar vi själva vägen? Vi arbetar kvällar, helger och delade turer och får hoppa in när ingen vikarie finns.
Men var finns vi? Att boka in en kvällskurs, körsång, stickkväll eller bokcirkel är otänkbart . Självklart missar vi en massa då vi jobbar kväll och helger.
Att tacka ja till en spontan middag är inte heller möjligt. Ofta får vi jobba den helgen. Att kunna engagera sig i samhällsfrågor eller i en förening är inte heller möjligt
För att inte tala om hur det påverkar familjen. Hur ska vi utveckla oss som människor? Var hittar vi stimulans, balans och glädje?
Vi pratar mycket om jämställdhet. Men är det verkligen jämställt att vi i äldrevården inte får ta del av livet? Har vi själva inga behov? Ska vi verkligen leva ett osocialt liv?
Lönen går inte att leva på. Vilket är vårt värde? Vill kommunen demoralisera oss, tvinga oss gå på knäna, behandla oss som omyndiga medarbetare, som slavar? Är det kommunens mål att vi ska vantrivas och söka nytt jobb?
Snart försvunnen undersköterska
