Kommentar till ”Olle möter” som publicerades i Norran den 9 februari där Olle Lundqvist intervjuade en före detta riksdagsman från SD.
Man upplever ibland som att sverigedemokrater glorifieras för att de är så trevliga och ”tar upp problem som ingen annan vågar”, men de påstår sig inte vara rasister. Kan det vara vår attityd som är det egentliga problemet?
Jimmie Åkeson påstår sig inte heller vara rasist, och konstigt nog ingen SD-are, eller de som runt kaffebordet delar åsikt med partiet.
Ja, visst är det konstigt. Men innerst inne är de väl ändå rasister, rädda för andras kulturer som vi infödingar har förmånen att ta del av, men inte vågar. Eller att på förhand döma ut mörkhåriga eller de med mörk hudfärg.
En del påstår att invandrare inte arbetar eller att de tar jobben av oss. Hur ska man ha det?
De som kommer från andra länder och har en annan hudfärg, utom asiater, amerikaner, engelsmän och skandinaver, behöver inte känna sig välkomna. Är det så SD-are och deras sympatisörer tänker? Ja, så tolkade jag mannen som Norran intervjuade.
Många orter i Sverige skulle dramatiskt tappa befolkning om vi inte hade någon invandring eller inte tog emot flyktingar, bland annat Skellefteå.
Det skulle bli överskott på lägenheter, hyreshus kanske måste rivas. Självklart ska vi ha reglerad invandring, men varför denna misstänksamhet mot vissa grupper?
Jag är inte besviken på SD-arna utan mest besviken på ”vanliga svenskar” som glorifierar och uttrycker sympati för partiets idéer. Vi behöver en attitydförändring, att man accepterar olikheter, då skulle man slippa misstänksamhet, och på så sätt undvika gängbråk och annat elände.
Jag vill med detta uppmärksamma den stora gruppen LO medlemmar, ”vanliga arbetare”, som känner sympati för SD och inte tycker om Moderaterna som de betraktar som ett högerparti. Tänk på att SD kännetecknats som ett högerextremt parti.
Demokrat