Som miljö– och odlingsagronom menar jag att myndigheternas hysteri angående enskilda avloppsanläggningar saknar stöd i lagen. Enligt ramvattendirektivet, artikel 174, ska tillgängliga vetenskapliga och tekniska data beaktas samt lokala miljöförhållanden. Besluten ska tas nära medborgarna, nyttan och kostnaderna ska beaktas om åtgärder ska vidtas eller inte. Allt detta gäller enskilda avlopp. Jag menar att det är vvs-branschen, med hjälp av myndigheterna, som vill tvinga alla att bygga om sina tidigare fullt fungerande enskilda avlopp.
Enligt lagarna är det förbjudet att i ett vattenområde släppa ut avloppsvatten om det inte har genomgått längre rening än slamavskiljning. Detta gäller inte om det är uppenbart att utsläppet kan göras utan risk för olägenhet för människors hälsa och miljö. Med vattenområde avses ett område som täcks av vatten vid högsta förutsägbara vattenstånd.
Inspektören borde i det enskilda fallet kunna visa vari riskerna för människors hälsa eller miljö består. Det går inte bara i allmänna ordalag prata om risker. Det ankommer inte på tillsynsmyndigheten att övertolka lagarna. Detta är ett kollektivt missbruk och måste stoppas för att trygga demokratin.
Vissa kommuner saknar tydligen kunskap om vad som är bäst ur hälso- och miljösynpunkt, när de kräver att miljöanpassade och väl fungerande enskilda avloppsanläggningar ska tvingas byta till sämre lösningar. Är det maktfullkomlighet eller brist på kunskap när kommunerna misstror ägarnas förmåga att ta hand om det egna avfallet på ett hälso- och miljöriktigt sätt? Är avloppsbilens slangar desinficerade eller en hälsorisk? Vad är bäst ur klimat och resurssynpunkt? Mycket att fundera över.
Ulla Forsling, Umeå