Som sjukgymnast och före detta föreningsungdomsledare i flera idrotter kan jag se att den psykiska och mentala ohälsan ökar oroväckande hos våra barn och ungdomar. Ohälsan skapar stora besvär för individen och höga kostnader för samhället. Vad beror det på? Svaret är givetsvis mångfacetterat.
Stressen i livspusslets alla delar spelar en central roll tillsammans med alla krav som omgivningen skapar. Mor- och farföräldrars närvaro hos barnbarn har minskat, vilket ger föräldrar mindre handlingsutrymme. Jag tror att den äldre generationens närvaro skapar en trygghet hos våra barn. Just denna närvaro, utan mobiltelefon, behöver barn för att bli sedda och för att få en god självkänsla.
Egentid hos vuxna har blivit ett uttryck som aldrig behövdes uttalas under min uppväxt på 1960-talet. Vi lekte för det mesta spontant, utan vuxnas inblandning och kontroll. Leken lär barn att fungera i ett socialt sammanhang som är till stor nytta senare i livet.
Idag ökar kraven på barn framför allt under fritiden och speciellt i idrott. Barn får inte vara barn, utan ska fungera som små vuxna med veckans alla aktiviteter inrutade. Föräldrar ska dessutom anpassa sitt arbete för att skjutsa sina barn till och från träning. Detta skapar stress.
Social samvaro anses bland forskare vara den viktigaste faktorn för att uppnå en god hälsa. Goda relationer måste vi träna på och de kommer inte per automatik. Relationerna fungerar som ett skyddsnät när vi under vår livsresa behöver få våra vänners stöd.
När ungdomar närmar sig vuxen ålder ska en god självkänsla, förmågan att visa empati och god kamratanda finnas med i bagaget. Saknas dessa egenskaper finns stor risk för konflikter med arbetsgivare och kollegor, med sjukskrivning som följd.
Sammanfattningsvis tycker jag att samhällets resurser så tidigt som möjligt ska inriktas på att goda rutiner och värderingar hinner att sätta sig och cementeras, innan barn och ungdomar når vuxen ålder.
Thomas Ottosson, Skellefteå