Ett ständigt återkommande mantra i den politiska debatten är ordet tillväxt. Högre standard med fler prylar, ständigt uppkopplade, med behovet av att ha det senaste och ett ökat resande med negativ miljöpåverkan. Tillväxten ska öka, men vilket pris är vi beredda att betala?
Härom året lyssnade jag på en radiokorrespondent som för ett tiotal år sedan arbetat någonstans i Asien. Han berättade om människorna där som rent materiellt hade det mycket fattigt, men som trots detta visade en sådan glädje och tacksamhet – och därtill var så generösa.
När han långt senare återvände dit hade människorna fått en betydligt högre standard. Men det han la märke till var att stressen ökat och den glädje han tidigare avläst i deras ansikten var borta, liksom den givmildhet han förr upplevt.
I Sverige har den tekniska utvecklingen varit enorm som bland annat inneburit att robotar och annan teknik tagit över en mängd arbetsuppgifter. Det borde rimligen innebära mindre stress och att vi får tid över till annat.
Men statistiken visar med all tydlighet något annat. Den psykiska ohälsan skenar och det är främst barnen och de unga som far riktigt illa. Bland de grundläggande behov som våra barn, och vi alla, har är beröring och omtanke – att bli sedda och bekräftade. Genom social samvaro med andra barn tränas konfliktlösning och empati, att kunna känna den andres smärta. Och vi behöver varandra, glöm inte det.
Se dig omkring, hur många är det idag som möter varandras blick eller ger den mötande ett leende? Kanske stannar upp och frågar hur du mår? Hur ofta hör man människor samtala och skratta högt tillsammans? Hur ofta ser man barnen leka?
Tyvärr är blicken riktad neråt, mot skärmen som stjäl all vår uppmärksamhet, och kanske vår själ, både hos unga och äldre. Den ger oss ”gillanden”. Men det vi saknar är beröring, omtanke, medkänsla och verklig bekräftelse – det som skärmen aldrig kan ge oss. Vi tar oss inte heller tid till att reflektera över vad som egentligen skulle få oss att må bra. Det som behövs för att vi möjligen ska kunna återerövra det välbefinnande och den livskvalité som uppenbarligen gått förlorad.
Låt oss ge barnen mer av vår tid och uppmärksamhet. Det behöver dom.
Ulla Eriksson, Skellefteå