Coronaviruset håller just nu hela världen i ett järngrepp. Vi ser på tv och läser i tidningarna hur städer töms, människor isolerar sig (frivilligt eller ej) och samhällen går på sparlåga. De som har möjlighet jobbar hemifrån och Folkhälsomyndigheten råder oss att hålla avstånd till andra för att minska smittspridningen. De som kan följer dekreten för att rädda sig själva och sina anhöriga.
- Det är allvar nu, säger Sveriges statsminister.
Med tanke på ovanstående tänker jag då berätta hur det ser ut på min arbetsplats. Jag jobbar på en av Skellefteås grundskolor och just nu är det som isolerad ö där smittspridning inte tycks förekomma. Där pågår all verksamhet som vanligt. Både personal och elever trängs i byggnader knappast avsedda för avståndshållande. Vi lever nära varandra i klassrum korridorer, vid elevskåp och i arbetsrummen.
De ”skyddsåtgärder” som satts in är en handtvål i varje klassrum och att vi uppmanas att hålla avståndet.
Maten serveras av handskbeklädda kockar, men vi står och sitter fortfarande nära varandra. Vi kan tvätta händerna tills de blöder utan större effekt när det är trängseln och närheten som utgör den största faran.
Tonåringar är heller inte alltid lätta att arbeta med. Om jag uppmanar dem att sprida ut sig, så sätter sig vissa närmare varandra bara för att de tycker att det är roligt. Häromveckan blev en kollega hostad rakt ansiktet av en elev. Bara för att hen tyckte att det var roligt. Få tonåringar tar coronaviruset på allvar.
Man säger att grundskolor och förskolor ska hålla öppet för att människor med samhällsviktiga funktioner ska kunna fortsätta att arbeta. Av detta drar jag två slutsatser:
1. Lärare har ingen samhällsviktig funktion.
2. Skolor och förskolor är att anse som förvaringsplatser för barn och ungdomar.
Visst inser jag vilka problem som skulle uppstå vid eventuell undervisning hemifrån. Vi är dåligt förberedda, ingen talar om för oss vilket program som ska användas, vi får ingen utbildning av programmen heller.
Tekniken som strular ofta i vanliga fall, kommer förmodligen att strula än mer och att få omotiverade tonåringar att inse att hemundervisning är som vilken annan undervisning som helst blir inte lätt. Det förutsätter också att samtliga har fungerande it-utrustning hemma.
Så vi får väl fortsätta att gå till jobbet med ångest varje morgon och undra om det är i dag eller i morgon jag ska bli smittad. Det enda jag kan göra är att hålla tummarna för att mina anhöriga och jag får det lindrigt, så att man slipper intensiv vård och får behålla livet.
- Det är allvar nu, som Statsministern sa.
Susanne