När jag för sex år sedan var på väg hem, efter att ha strålats, så hade jag knutit en turbanliknande skapelse över mitt skalliga huvud. Mina ögonbryn var borta och mitt ansikte var rödflammigt efter cellgifternas framfart.
Jag gick mot tågperrongen djupt försjunken i mina tankar som vid den tidpunkten innehöll en hel del ångest och rädsla inför framtiden, en framtid som jag hoppades få vara med i. En okänd kvinna kom fram, stannade framför mig och sa: ”Vad fin du är i sjalen, du passar verkligen i den”. Jag ryckte till och svarade förvånat: ”Tack”. Fin var milslängder ifrån hur jag kände mig den dagen. Men kvinnans ord gjorde mig glad, jätteglad faktiskt.
Efter det här mötet så bestämde jag mig för att försöka bli mer som henne. Så många gånger som har jag tänkt positiva saker om människor jag stött på. Att någon har en snygg handväska, tjusig kappa, ett vackert halsband, fint hår, snygg klänning, fin dialekt och så vidare. Men sällan har jag uttalat det högt. Varför? Blyghet? Sköt dig själv och skit i andra-mentalitet? Jag vet inte.
Eftersom att jag själv blev jätteglad över några snälla spontana ord om mig, har jag försökt uttala goda tankar högt. Senast idag hejade jag på en okänd dam vid mataffären och berömde hennes snygga blommiga byxor. Hon sken upp som en sol. Precis som jag gjorde på väg mot perrongen för sex år sedan.
Tänk att något så litet kan betyda så mycket.
Charlotta Lindgren, Vindeln