Sjuksköterskestudenterna i Västerbotten tar strid för högre ingångslöner. Bra återigen, sjuksköterskestudenter. Ni gör det vi andra sjuksköterskor inte gör, nämligen tar aktiv kollektiv kamp för era intressen. Arbetsvägran är ett av de få, ja kanske det enda, språk som arbetsgivare verkligen förstår. Sjuksköterskestudenter har gjort samma sak förut med lyckat resultat, så varför inte upprepa ett framgångsrikt koncept.
Låt oss tala samma språk som sjuksköterskestudenterna. Att strejka inom vården framställs ofta av motståndaren som samhällsfarligt. Men vad är en tillfällig strejk mot kronisk underbemanning, färre vårdplatser och nedlagda sjukhus samtidigt som vårdadministration sväller. Där kan vi tala om kronisk samhällsfarlig verksamhet.
Arbetare och vanligt folk vill att sjukvården, skolan och polisen ska ha tillräckligt med resurser och bra förhållanden för att kunna göra sitt jobb. De är också villiga att betala för det. Pengar finns, men de finns i fel fickor.
Sverige är inte landet lagom, utan blir tvärtom allt mer extremt. Att Sverige är det miljardärtätaste landet i EU och samtidigt har flest fattiga pensionärer i Norden är två sidor av samma mynt. Sverige är dubbelt så rikt som på 1990-talet, men allt har samlats i privata fickor och mest till de som redan hade mest sedan tidigare.
Jag vet att det knorras bland sköterskor som arbetat länge om ingångslöner som kommer farligt nära de erfarnas löner. Men alla vi sjuksköterskor måste se oss själva i spegeln och inse att om vi vill ha bättre löner och arbetsförhållanden så måste vi liksom sjuksköterskestudenterna ta aktiv kollektiv strid för detta.
Det relativa välstånd bland arbetare och vanligt folk som vi uppnått i Sverige har inte kommit som manna från himlen, utan genom aktiv kamp. Inga segrar varar för evigt om man inte försvarar dem, och välfärden som många har tagit för given håller så sakteliga på att monteras ned.
Låt oss inspireras av sjuksköterskestudenterna och inse att de gör det vi också borde göra.
Oskar Wigren, Umeå