När myndigheter upphöjer allmänna råd och regler till straffsanktionerad föreskrift är enligt min mening demokratin i gungning. När det gäller små enskilda avlopp krävs normalt inte mer än slamavskiljning eftersom den växtbevuxna marken som avloppet mynnar ut i effektivt tar hand om både näring och onaturliga ämnen.
Det är stor skillnad om avloppet betjänar en person eller 200 personer. Miljöbalken är tydlig med att om ett avlopp inte medför olägenhet för hälsa och miljö eller om de är försumbara krävs inga åtgärder. Så här lyder miljöbalken, kapitel 2, paragraf 7: ”särskild hänsyn tas till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder”.
Kräver myndigheten en åtgärd på grund av ”risk för”, har den enligt mig inte stöd i lagen. I en rättsstat ska man inte kunna bli dömd för något som inte har orsakat någon olägenhet eller kan förväntas orsaka en sådan. Jag menar att Skellefteå kommun bara kan kräva åtgärder om de kan visa att avloppet i det enskilda fallet är en stor olägenhet för hälsa och miljö.
Ulla Forsling, Umeå