Med platta leenden berättar cheferna från Finland att produktionen på Metso ska läggas ner. Det spelar ingen roll att fabriken är lönsam eller att det som produceras är nödvändigt för flera företag runt om i Sverige. Det spelar ingen roll, de har bestämt sig. Produktionen, den ska läggas ner.
Fabriken har funnits i Ersmark länge, först under namnet Skega och senare som Metso. Den har huserat många människor under åren och vissa, som min far, har levt hela sina liv där. För de flesta kommer nedläggningen av Metso inte att betyda något, det är bara ännu en okänd plats med okända människor. För byn och för arbetarna är det ett kapitel i historien som nu är över.
I min familj är det fler personer som har arbetat på fabriken, än som inte har. På 1940-talet träffades farmor och farfar där. Farfar jobbade där fram till sin pension och farmor tills de fick barn. På äldre dagar skrev farmor, tillsammans med andra kvinnliga kollegor, en bok om hur det var att jobba där. Pappas 40-årsjubileum på fabriken var i år. Han har jobbat där sedan 20-årsåldern, nu är han 60 år. Min farmors bror, min farbror, min bror och även jag har jobbat där. För familjen har fabriken varit en fast plats i livets upp och nedgångar, en inkomstkälla och en gemenskap.
Det vore lögn att påstå att Metso är något extraordinärt. Det är bara en plats och en fabrik som vilken annan som helst. Människor har kommit och gått, vissa har lämnat, många stannat. Men fabriken är en plats som har samlat flera byar, flera samhällen under ett tak och här har många individer hittat trygghet och upplevt en fantastisk kamratskap. Men nu stundar en annan tid, någon har bestämt att det är dags att gå hem, och denna gång inte komma åter.
L