Mikael Bengtsson skriver i sin ledare den 14 januari att miljöhänsyn finns i Sverige och därför borde vi ha blivit framstående på produktion av sällsynta jordartsmetaller. Det finns förvisso lagstiftning i miljöbalken om miljöhänsyn, men det är teori. Om man i stället tittar på praktiken kan man se att det alltför ofta går snett ändå.
Mikael Bengtsson vill att regeringen ska se till att tillståndsprocesserna snabbas på. Innebär det att det inte ska få ta tid att utreda konsekvenserna av ett projekt? Att besluten ska vara ”quick and dirty”? Jag tror inte att han menar det, men förslaget kan lätt leda i den riktningen.
Så ondgör sig också Mikael Bengtsson över att de som kan drabbas av en tänkt gruva motsätter sig planerna. Men det är väl naturligt att de drabbade säger ifrån. Observera att de inte har någon vetorätt, tvärt om står lagen oftast på exploatörernas sida. Det är bara när det är helt uppenbart att en tänkt gruva leder till stora risker för miljön och/eller stor skada för annan näring som protester har en chans att lyckas. Men inte ens då är det säkert.
Hela avsikten med en grön omställning är att vi så snabbt som möjligt ska närma oss ett hållbart samhälle, det vill säga ett samhälle som inte tär på jordens ändliga resurser. Då bör inte första åtgärden vara att snabba på processen att starta gruvor och därmed förbruka mer av det ändliga.
I stället borde kraften riktas till att återvinna det material vi redan grävt upp, till exempel genom kraftfulla regler för hur uttjänta batterier ska hanteras. Mikael Bengtsson tror att återvinning inte kommer att räcka till för omställningen, och det är nog så, men det är att börja i fel ände att öka gruvproduktionen och sedan någon gång i framtiden fundera på återvinning.
Jan-Erik Engman, Yttervik