Miljöpartiets Isabella Lövin och Moderaternas Ulf Kristersson har nyligen fått gräla om den framtida energipolitiken i SVT.
Lövin vill bland annat få bort alla fossildrivna fordon, helst innan år 2030. I varje fall vid nyköp. Har man en bil med hyfsad avgasrening och relativt låg bränsleförbrukning kan den kanske få gå ännu en tid. I övrigt förlitar hon sig på vatten, vind och och eventuellt även solkraft som framtidens energikällor. Kristersson har börjat pumpa på om att kärnkraften ska bibehållas och kanske även byggas ut igen. Hans argumentation är att de andra energikällorna inte kommer att räcka till.
Kanske har han delvis rätt. Enligt styrelseordföranden hos Skellefteå Kraft, på fråga av undertecknad vid en föreläsning på Senioruniversitetet den 27 november, kommer deras produktion att räcka till Northvolts behov. Mer osäkert är hur de ska kunna täcka behoven från eventuellt tillkommande elintensiva industrier i Northvolts släptåg.
Men när det gäller slutsatsen stoppar Kristersson huvudet i samma enfaldiga säck som många politiker före honom. Kärnkraftens risker och avfallsproblem är, vad jag förstår, lika olösta i dag som för 40 år sedan när dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin hånades och tvingades avgå. Vad jag vet har inga producenter av kärnkraft kommit längre än till tillfälliga provisorier av slutförvaring. Katastrofer som Tjernobyl och Fukushima kan dessutom uppenbarligen inträffa på nytt. Ett enda missöde kan orsaka irreparabla följder.
Kanske borde en viss fossilutvinning kunna accepteras även i framtiden. En bensindriven personbil drar i dag upp till en halv liter mindre bränsle per mil än för bara några decennier sedan. Raffineringen av olja tycks också gå att förbättra med ny teknik, blandformer av el- och fossildrift börjar ta form för flyget. Byggnader kan göras energisnålare och medvetenheten att inte slösa med hushållsel ökar.
Ordspråket ”lägg inte alla ägg i samma korg” är måhända tillämpbart även vad gäller den framtida energiförsörjningen.
Stefan Holmberg, Skellefteå