I vår vardag så oroas vi när rubrikerna säger vapen, våld och droger. Vi ropar på fler poliser, hårdare straff och politiska förändringar. Men vad vore livet utan kriminella? Vi älskar en bra deckare, vi lyssnar på kriminalpoddar och sträckläser de dödsdömdas självbiografi. Tv-serier i kriminella miljöer går säsong efter säsong och i musikbranschen så har de kriminella en egen genre.
Många kan citera repliker ur Coppolas maffiaepos Gudfadern och sjunger glatt med i en refräng som säger att vi ska skjuta mot polisen. Det är inte ovanligt att berättelsen är uppbyggd så att vi ska heja på den laglöse, fatta tycke för en hänsynslös psykopat och förakta rättssystemet. Varför?
Vi verkar alla vara utsatta för ett slags Stockholmssyndrom, vi älskar att få titta in bakom pannbenet på en självupptagen våldsverkare. Så pass fascinerade att ingen tycks reagera när tv gör rena idoldokumentärer där yrkeskriminella får berätta om sina spännande liv. Ingen ställer några svåra eller ansvarsutkrävande frågor, ingen reflektion, inte en tanke på alla som blivit utsatta, traumatiserade eller fått sina liv förstörda. Jag börjar faktiskt fundera om vi älskar eller hatar kriminalitet?
Ulf Larsson, Skellefteå