Svar till: "Det finns mycket att vara stolt över" i Norran den 16/3. När jag läser detta så kan jag absolut till en viss del hålla med, att det är svårt att se det fina som finns nära och att man kan bli hemmablind. Jag håller även med om att även jag möter kompetenta människor och kollegor varje dag – på mitt golv, min arbetsplats.
Jag reagerade på din fråga “är det verkligen rätt väg att gå?”, angående de skriverier som framkommit i sociala medier och nyheterna. Jag kanske är trångsynt i det sättet jag tänker, men vilka andra vägar kan vi gå än att ropa på hjälp? Att kritisera de som har större mandat till att förändra våra förhållanden?
Vården har sen länge rasat och resurser har strypts successivt och nu börjar det tryta i orken. Vi får mer och mer arbete som läggs på våra axlar, mer teknik som med nöd och näppe fungerar, multisjuka och ångestfyllda äldre som måste ha vårt stöd och hjälp under dygnets alla timmar. Men det funkar inte när det blir alltmer noll-vik, kompetensbortfall, sjukskrivningar, språksvårigheter och till slut uppsägningar. Det är inte hållbart så som det fungerar just nu.
Vilka vägar ska vi gå? Jag fylls av en gemenskap och glädje över det mod och ifrågasättningar som framkommer i media när mina medarbetare säger ifrån. Att skylla ifrån sig tycker jag överhuvudtaget inte att vi gör. Vi måste få säga ifrån, annars bildas en tystnadskultur och man vågar inte säga till och ifrån då det i slutändan slår fel och går ut på oss arbetare längst ner i kedjan igen. Det är en ond cykel och den måste brytas.
Jag är otroligt stolt över mina medarbetare och kollegor som gör allt de kan för att det hela ska gå ihop på bästa sätt, så våra äldre ska få en fin tillvaro.
Uttrycket “leva livet bäst möjligt” är en fin tanke och utopi, men i nuläget är det inte möjligt. Våra ramar är för små.
Trött kommunarbetare