Växjö mot Skellefteå var som Småland mot Norrland. Så härligt det var att se detta i den fantastiska idrottsgren som ishockey är och har varit sedan Myggkedjan gjorde världen. Växjö var visserligen det tyngre laget med skotten på sin sida, men vad vore Växjö hockey utan Skellefteå hockey.
År 1958 på Norrvalla utomhus i bitande kyla. Termometern stod på minus 20–25 grader. Proppfullt på läktarna med stående entusiaster från Norr- och Västerbotten. Myggkedjan var där liksom Tumba och Lasse Björn. Nils-Erik var där och jag var där. Ditresan för oss hade varit besvärlig med två avåkningar i en Austin 30.
För egen del är nog entusiasmen själva skridskoåkandet. Klivet i skäret som ger fart åt tillställningen. Isdansen är inte långt bort. Så vad betyder då pucken, en morot för segerns sötma efter en lång säsong med träning, resor, matcher i en utdragen grundserie.
Jag tror på Skellefteå som med snö och is har bärighet till Ansylussjön och den lilla flodhättesnäckan , anculys flaviatilitis som fått ge namnet åt den gigantiska sötvattenssjö i Skandinavien som sträcke sig från Vänern till Ladoga och långt inåt landet ända till Hjuken. Å i Kalvträsk hittades den äldsta skidan. Snö och is. Numera på skridskor av slipat järn och vasst skär.
Mihá-la gåjt munji lenep tuff! (ode av en fjortonårig tjej från sameskolan i Jokkmokk). Fritt översatt från nordsamiska ”bättre att vara stolt än att vara tuff”. Bara Sverige svensk hockey har. Flodhättesnäckorna lever bara i friskt hård vatten. Allt medan fotbollen bara lever i ett konfederativt Fifa.
Myggkedjan har, likt anculys fluviatilitis som gett namnet till Ancylussjön, gett ishockey något stort med sisu, fart och fläkt än i dag.
Fortsätt, fortsätt ....