Hur reagerar vi när det blir för trångt. Jo vi börjar knuffas och kanske göra än värre saker om det skulle behövas. Minns ett avsnitt som fanns med i sociologistudierna om hur vi reagerar när vi står i en busskö och bussen kommer. Ju närmare dörren man kommer, ju närmare personen bredvid man kommer, desto fler blir knuffarna. Man vill nå den bästa sitsen. Som lärare och bussvakt har jag sett detta själv.
Oj, så svårt att avgöra om vår nutid är bättre eller sämre än någon annan tid. Det är närmast ett ämne för en ståuppare att orda kring detta. I dessa tider när vi ser hur det kan bli för trångt för de stora världsledarna, typ Putin, så besannas studien ovan omtalad på ett ruskigt vis. När passerar man gränsen till sjukdom?
I en insändare skriver en genomgående hoppfull människa att det är bättre nu (Norran 23/2). I Rosling-stil ser skribenten hur det mesta har blivit bättre. Så kan det vara på många områden. Till det yttre har vi det bra. Synd bara att krigen numera är så mycket större och berör på många fler sätt än förr. Till det yttre kan mycket ha blivit bättre, men hur mår människan inuti? Mår vi bättre än de som levde förr ”för att vi har det bättre”?
Hur ser egentligen vår framtid ut? På fredens område? På miljöns dito? Människans storhet en gång, hur är det med den? I takt med att vi blir för många på vissa orter börjar vi gnaga på varandra. Individer och nationer emellan! Allt större ansträngningar för att vi ska rymmas både på marken och i den tillåtna tanken blir uppgiften för världssamfundet. Är svaret en världsomfattande barnbegränsning för välmåendets, fredens och miljöns skull? För att tuktas samman i en fålla där ett enda sätt att tänka är det rätta.
n`Gunnar