Jag lider av alzheimers och kan inte längre ta hand om mig själv. Jag ställer till problem inom äldreomsorgen, eftersom de är underbemannade. För att jag fortfarande vill gå ut och se solen. Även ta en promenad i det vackra vårvädret.
Jag får inte sitta på balkongen längre, då de är rädda att jag ska ta mitt liv. Vilket liv?
Det är helt i glömska och de små ljuspunkterna jag har är då jag träffar min familj. Vi hade kunnat få lämna varandra med värdighet.
Jag skulle få vilja få hålla i min älskades hand nu och säga att jag mår bra nu. Vi ses i nästa liv. Du är min livs kärlek.
ML