Ove Vikdahls insändare 17 juni om materiella framsteg som tycks ske på bekostnad av andliga värden har förföljt mig.

På ett sätt har han kanske rätt: på ett annat ändå fel. Alla tidsepoker har sina förtjänster och brister.

Något om min barndom. Pappa odlade upp mark med för nutiden oerhört enkla medel. Grävde långa diken med ”gräftyxa”, drog upp stubbar med handdriven vinsch, och byggde med virke från träd han fällt med timmersvans. Under två perioder hamnade han dessvärre på mentalsjukhus, ”hospitalet” i folkmun. Han fick visserligen komma hem, inte alls alla förunnat, en del blev kvar där för livet. Men han gick ofta i egna tankar, svåra för en liten pojke att förstå.

Båda mina föräldrar var i grunden begåvade. De kunde i nutid blivit något helt annat. Men mamma blev först i länet att få hämta guldmedalj av en nybliven kung för sin prickfria mjölk. Och pappa hjälpte andra ”gubbar” i byn med att deklarera, jag minns hur han avsatte tid utan att ”nännas” ta betalt.

Var det en lyckligare tid? Ja, kanske för det som var nytt för den tiden. Mina storebröder var stolta över sina körkort och de första bilar som de sparat ihop till. Att den exploderande fordonsparken blivit ett hot mot klimatet kunde ingen förutse.

Var de ”andliga värdena” mer påtagliga? Ja, möjligen till det yttre. Ove Vikdahl nämner att de flesta barn gick i söndagsskola.

Inte jag, som fick välja själv. Mamma pratade gärna med frikyrkans pastorer, som tyckte vi borde gå ”till böna” i kapellet. Men sin stora glädje fann hon i vad hon kunde åstadkomma med sina händer - samt de vänner hon hann umgås med.

En episod från min realskoletid får avsluta. Statskyrkans kantor var vår musiklärare. Han gav mig mitt livs första, och förmodligen sista, örfil. Det sjöng i huvudet, men än värre – jag var helt oskyldig till vad han uppfattat som störande prat.

I dag skulle den hurringen kunnat leda till anmälan. Bättre så? Ja, förhoppningsvis. Men allra bäst ett samhälle utan våld. Dit har vi långt att nå. Då som nu.

Stefan Holmberg, Östra Falmark