Läste Ove Vikdahls och Stefan Holmbergs inlägg om hur det var förr i tiden.
Om det är bättre nu eller var det bättre förr, beror egentligen på vilken analysmetod man använder. En del framhåller bara den tekniska utvecklingen främst då digitaliseringen. Personligen tycker jag nog att man ska se på hur själva samhället fungerar, alltså i vilken epok fungerade det svenska samhället bäst.
Enligt min mening stod nog Sverige högst som nation under sextio- och sjuttiotalet, sedan började vissa saker successivt att krackelera. Orsaker till detta var det sena åttiotalets modelära nyliberalismen, nu under pandemin har vi kunnat se vad det att innebär inte ha några beredskapslagar.
Vill åskådliggöra mina teorier med en händelse från min barndom, var inte så gammal men jag har några minnesbilder av det hela. Det var någon vecka före julen 1961 och jag hade fått en besvärlig förkylning. Minns att pappa sa ”Jag ska ringa till doktorn och höra om han kan komma hit och ge dig en penicillinspruta.”
En kväll stod han plötsligt vid min säng provinsialläkaren Hård af Segerstad från Lövånger ”nu blir du nog frisk innan jultomten kommer” sade han. Så blev det, på julafton kunde vi åka till pappas morbröder som hade den första tv:n i byn och se Kalle Anka.
Nu för tiden är det nog omöjligt att få en läkare att göra ett hembesök på kvällstid. Har som tur inte behövt anlita sjukvård så mycket, men jag minns när det bara var att åka dit och sätta sig i väntrummet. Nu ska det ringas och krånglas på med tidsbeställningar, samtidigt som man priser olika digitala lösningar.
Visst fungerade väl sjukvården bättre i Sverige på provinsialläkarnas tid. Dessa var utnämnda och avlönade av staten, de hade också som uppgift att upprätta och inlämna årsvisa redogörelser över hälsotillståndet i sina distrikt till dåvarande högsta organ medicinstyrelsen.
Jörgen brännström Västra Vallen