Insändare: Vänta inte tills hela ladugården är tom

Vi börjar vara trötta nu. Vi socionomer, sjuksyrror och alla andra som dagligen jobbar för samhällets utsatta, sjuka och kämpande människor. Vi som en gång valde en utbildning och ett yrke som vi kunde känna oss stolta över. Vi börjar ifrågasätta och undra vad vi blivit en del av. Kan vi verkligen känna oss stolta över att verka i en hyfsat rik kommun och i en organisation som har så svårt att se sina anställdas behov? Vi kämpar med en dålig fysisk arbetsmiljö, vi kämpar för att försöka överleva i en organisation som gjort oss mer till små öar än en helhet och vi anstränger oss för att höras men vet inte om någon lyssnar. Kära socialnämnd, vad ska ni göra för att förhindra den flykt av kompetens som påbörjats och som sannolikt kommer att fortsätta? När människor pratar om att ta sin kompetens och starta eget, byta till en annan arbetsgivare och så vidare. Det tar tid att bygga upp sin kompetens och erfarenhet. Var mer rädd om oss som besitter den, det är vi som tålmodigt möter de som behöver få mötas med vänlighet och respekt, dag ut och dag in. Men en dag tar orken slut. Även för oss. Man saknar inte kon förrän båset är tomt sägs det. Vänta inte tills hela ladugården är tom bara, utan se oss nu medan tid är.

Trött kommunanställd