Avtalsrörelsen kommer att gå obemärkt förbi om det inte blir storstrejk. Med krig, inflation och elbrist som löpsedelsmaterial, vad är då en avtalsrörelse som hotar att flytta arbetsmarknadens balans hundra år bakåt i tiden?
Självklart så kommer Svenskt Näringsliv att fånga tillfället i flykten, varför skulle de inte göra det? Hungriga och frusna löntagare som redan kämpar med vardagsekonomin är ett lätt byte för kapitalets blodtörstiga vargar.
Högerregeringen hjälper såklart till. Skattesänkningen för höginkomsttagarna behövde ingen långbänk, men elstödet till pressade småbarnsfamiljer, det kan man krångla till och försena hur mycket som helst. Ebba Busch lockade med falukorv i Emils varggrop och pratade om rimliga priser på el, bensin och mat, men gropen var aldrig menad till att fånga vargen, det var väljarna som föll i och nu leds de av Ulf Kristersson till fattigstugan medan bolag och banker skapar gropar i gravitationen med sina enorma övervinster.
I en tid när vi borde ta hand om varandra, ta hand om jordklotet och bara arbeta med det som verkligen är viktigt, så öppnar näringslivet förhandlingarna om industriavtalet med krav på sex dagars arbetsvecka och en näst intill obegränsad makt över löntagarnas liv och fritid.
Och precis som en groda i en kastrull så sitter vi stilla, redan så misshandlade att vi inte ens skriker ut en protest när kapitalet kokar köttet från våra ben.
Den svenska modellen har nog aldrig varit så ojämn som nu, arbetstagarna tvingas sitta med Svarte Petter medan marknadens spännbukar tar tabberas på efterrättsbuffén. Sanningen går inte längre att dölja med politiska floskler, det är inte löntagarnas modesta krav som hotar svensk ekonomi, det är inte arbetarklassen som spär på inflationen. Kapitalets girighet har, med regeringars hjälp, i åratal matat Katla med steroider och nu hotar hen att slutligen sluka hela körsbärsdalen.