Medan chefer och tjänstemän sitter hemma och jobbar, även vid snuva och lätta förkylningssymtom, måste andra vara hemma vid sjukdom och förlora inkomst. Nu är det ännu en gång dags för den procentuella löneökningen och kanske blir det några hundralappar mer i månaden för oss på golvet, samtidigt som många andra väntar fyrsiffriga belopp och glappet ökar. Vissa kanske hävdar att utbildning, risker i yrket eller att alla har ett val är anledningar som rättfärdigar det stora löneglappet.
Länge har välfärden varit attraktiv som arbetsplats då arbetet har känts meningsfullt, det har varit ett kall. Den känslan har ruckats. Känslan har förbytts till otillräcklighet, över att inte räcka till och att ständigt hamna steget efter. Förändringen har att göra med effektivisering och ett behov inom verksamheten att hålla nere utgifterna. Patienter och brukare är allt sjukare, barngrupper blir större och det lilla extra är bara att glömma.
Som individ börjar det vara ohållbart. Att efter flera års utbildning ha en lön som fortfarande knappt går att leva på och en löneutveckling som knappt följer inflationen. Jag hamnar utanför bostadsmarknaden då priserna ständigt stiger. Mina barn kommer inte att få samma möjligheter till aktiviteter då pengarna inte räcker. Varje köp är ett övervägande huruvida vi har råd. Jag vill jobba kvar, men måste snart välja något annat.
Till politiker; det är dags att höja löner och förbättra arbetsmiljön om ni fortsatt vill ha er personal kvar. Till alla övriga; sätt press och överväg skattehöjningar då många av oss inom välfärden får vår lön från skattemedel. Vi vill lämna våra barn till en barnomsorg med nöjd och välmående personal med adekvat utbildning. Vi vill bli omhändertagna av kunnigt folk när vi blir gamla eller sjuka.
Välfärdens yrken är krävande vilket inte minst bevisats under denna pandemi, det är dags att de som jobbar faktiskt också får lön för mödan och inte bara applåder.
Jonna