Fram till den 1 januari 1976 hade vi en lag som innebar ett speciellt ansvar för offentligt anställda tjänstemän, tjänstemannaansvaret som gjorde det straffbart för dessa att göra fel i tjänsten. Men på 1970-talet trodde många i Sverige att alla människor var goda och att inga krig kunde drabba landet. 

I och med detta beslöt riksdagen att ta bort tjänstemannaansvaret. Samtidigt har politikerna blivit allt mer beroende av tjänstefolket. Och vi har fått en situation som skenar. Politikerna beslutar om än det ena, än det andra och lovar stort som smått – även för tiden utanför deras mandatperiod. Utan att behöva ta någon verklig risk. 

Slutsats; det haltar rejält. Dels förstår, på naturliga grunder, inte politikerna vad tjänstepersonerna gör. Dels skyller politikerna på tjänstepersonerna. Allt var inte bättre förr, men då var kunskapen hos politikerna nästan i paritet med omvärlden, mot dagens allt mer tekniska värld. 

Det är hög tid att vakna upp. Vi har vaknat upp när det gäller krigsmakten, nu är det dags att vakna upp och återskapa ansvaret för våra ledare. Det var inte många som dömdes när vi hade denna ansvarslag, men den fanns. Den avskräckte. Med facit i hand känns det som att det var när vi tog bort tjänstemannaansvaret som det borde ha införts. 

I dagens nya och mer komplicerade värld skulle det verkligen behövas. Såväl Danmark, Finland och Norge har ansvarslagar. Men Sverige trilskas mot att återinföra ansvarslagen. En sådan lag behövs såväl för landet som för en kommun likt Skellefteå.

Optimisten