Tänk vilken utveckling vi har fått vara med om under vår tid från barn till pensionär. Förr i tiden började alltid skolan med morgonbön varje dag. Varför togs den bort?

Vi gick i skolan alla lördagar och ändå gick de flesta barnen i söndagsskola. Det var liksom självklart för många och det kändes tryggt. 

Det fanns inte någon TV, få hade kylskåp, vi hade ingen telefon, radion hade bara en kanal, det var inte många som hade bil, cyklarna hade bara en växel och mammas symaskin var en Husquarna av trampmodell. För att värma upp huset var man tvungen att klyva ved med yxa förhand. Många hade bara utedass, få hade bad eller dusch inomhus.

Ja, standarden var låg jämfört med hur vi har det nu. Men, är vi lyckligare nu? Ja kanske, vi bor bättre, vi är friskare, vi har mycket bättre ekonomi, vi kan åka vart vi vill (utom just nu under Covid—19). Det finns många fina fördelar med att leva i nutiden. Vi ska inte klaga på hur vi har det i vår del av världen.

Kan dock ibland sakna den känslan av framtidsoptimism hos folk som fanns på 50-talet, då trodde man att allt kunde bli bättre. Det fanns en positiv framtidstro som ibland kan saknas numera. Jag tycker nog att medierna alltför ofta betonar det som inte fungerar i vårt samhälle, vi borde istället få veta mer om de framsteg som görs och tala mer om de goda ting som faktiskt sker på väldigt många områden i samhället. Man borde försöka skapa mer glädje i tillvaron så att vi blir mer tacksamma för hur vi faktiskt har det.

Livet har inte bara fysiska värden heller, tror att vi tappat bort en del av de andliga värden som ger hopp och som definitivt bidrar till ett bättre psykiskt välmående som vi också behöver, vi som har det så bra.

Ove Vikdahl