Jag har ett förflutet som landstingspolitiker och sjuksköterska och får en känsla av sorg att vårt samhälle har gett oss en situation i vården som absolut inte blev den som jag kämpade för.
2004 antog landstingsfullmäktige ett folkhälsopolitiskt program som i sin vision, enligt skrivning i dokumenten ”som arbetsgivare ska hälso och sjukvården främja en positiv hälsoutveckling hos den egna personalen” ett av de elva folkhälsomålen som ingick i Visonen för Västerbottens läns landstings motto att 2020 skulle vi ha en hälsa i världsklass för befolkningen. En vårdarbetare skriver Västerbottens befolkning blir friskare, men faktiskt inte i världsklass, men tyvärr inte medarbetare i politikerstyrda organisationer som kommun och landsting.
Jag fortsätter och läser i mina sparade handlingar och läser i Personalvision 2015 beslutad 2006. 2010 presenteras en nulägesbeskrivning med visionen att alla känner lust, glädje och stolthet i sitt arbete, och ser helheten även i ett övergripande perspektiv med mera. Jag ägnade stor del av min talartid i fullmäktige med att peka på alla vackra ord och handlingsplaner som hade producerats och som majoriteten verkade ha glömt. Tyvärr blev dialog-svaret ofta till mig, du klagar då alltid. Och det har aldrig varit populärt att lyssna till oppositionen, 2013 presenterade Alliansen Framtidspaket för Skellefteå lasarett om att stärka lasarettets ledning och status som akutsjukhus, fungerande äldrevård och god vård för våra barn.
Inledningsvis i boken finns en tillbakablick om hur kristnas kamp i samhället också har format vården. Bibelns budskap ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, ska ni göra för dem” hade präglat det mesta i vårt samhälle. Kan bara konstatera att vi har fått ett hårdare samhällsklimat , som vi helst inte vill samtala om.
Vilket ansvar har de fackliga företrädarna för dagens personalsituation? Själv minns jag strejken 1995, som inte gick sjuksköterkornas väg. Det finns anledning till eftertanke.