När jag och Riki, hund, gick vår lunchpromenad längs byavägen passerade vi i vanlig ordning gammelskog, granplantage och kalhygge. Vi gick förbi det som tidigare var en trollskog av sällan skådat slag. Det gick inte att missa att där myllrade det av liv, både av biologiskt och jag skulle säga mer mystiskt, andligt slag. Det är sådant vi sällan pratar om tänker jag och jag har själv svårt att sätta ord på känslan av förlust. Vad exakt är det vi förlorat? Nu spretar ett fåtal träd kvar, så länge vinden tillåter.
Jag gjorde ett tankeexperiment; om vi i Sverige skulle asfaltera all mark utom bostadsorter, odlingar av människo- och djurfoder samt trädodlingar, vad skulle hända med oss människor då? I årtusenden har skogen varit vår hemvist, idag dras vi till stadens bekvämlighet, glitter och glam. Om detta experiment skulle ske, då skulle vilda djur utrotas (många är redan starkt hotade), det skulle vara slut med bär, svamp, skogsrekreation och naturturism. Vi får hoppas syre blåser in från nåt annat land. Sen finns det en mer andlig aspekt också. Jag tror vi skulle känna oss tomma, förvirrade och hemlösa och depressionerna skulle breda ut sig än mer än de redan gör i dagens samhälle.
Därför, och för alla arter som inte når fram med sina röster till oss människor, har jag en uppmaning till dig som äger en bit “riktig skog” det vill säga med olika trädslag och i alla de åldrar. Ta en noggrann funderare innan du ringer ett skogsbolag, som med sina påkostade reklamkampanjer försöker få oss att sälja de sista skärvorna av “riktig skog” som finns kvar. Vad vill du lämna till barn, barnbarn, barnbarnsbarn, till eftervärlden?
Så funderade jag under lunchpromenaden tillsammans med Riki. Och när vi vek in på gårdsplanen igen kan jag svära på att de gigantiska granarna bakom ladugården med flera hundra år på nacken och betydligt klokare än jag, bugade sig och tackade mig.
Johanna Sundin, Renbergsvattnet