Att jag började jobba med detta var ingen självklarhet, jag behövde en sysselsättning tills jag som många andra unga vuxna kom på vad jag ville bli när jag blir stor. Med tiden har dock något förändrats hos mig och jag inser mer och mer vilket otroligt viktigt jobb jag har. Ett drömjobb helt enkelt.
Ett väldigt utmanade jobb. Ett jobb med mycket detektivarbete. Ett jobb med mycket skratt, kramar och ibland gråt. Ett jobb där jag får sitta bredvid och hålla en döende persons hand. Ett jobb som kräver av mig att jag varje dag ska vara på topp. Ett jobb där jag får leva ut mina skådespelartalanger. Att jag är så viktig för att hen ska få leva sitt liv bäst möjligt är svindlande när jag väl kommer att tänka på det.
Undersköterskejobbet är enormt undervärderat och verksamheten nedkapad – min dröm är att det ska bli ändring på det. Det förtjänar både vi som valt detta som vårt yrke och framförallt våra äldre som är i beroendeställning.
Här kommer min önskelista:
1. Höjd bemanning.
Alla vet att vi är underbemannade. På min arbetsplats är vi tre personal på tio boende under veckodagarna, på kvällar och helger är vi bara två. För de boende ser vardagen inte annorlunda ut oavsett om det är onsdag eller lördag, vårdbehovet är alltid lika stort. Verksamheten blir enormt skör och jag kan känna oro inför helgarbetet, att min kollega ska vara sjuk och att bemanningen inte ska få ut en ersättare.
Utevistelse borde inte vara en ”guldkant” utan en rättighet, det behovet är tyvärr svårt att uppfylla. Beteendemässiga och psykiska symptom vid demens är väldigt vanligt hos personer som bor på vård- och omsorgsboende. Detta kräver ett lugnt bemötande vilket är svårt då stressen över andra uppgifter ständigt knackar på. Följden av detta blir att de äldre drabbas och vi i personalen måste tampas med etisk stress vilket i värsta fall leder till utmattningssymptom.
2. Kortare arbetstid.
Sänk heltidsmåttet så att personal orkar jobba heltid. Vänsterpartiet har som förslag att sex timmars arbetsdag ska vara ett heltidsmått. Go vänsterpartiet.
3. Utbildning.
Kontinuerlig fortbildning, workshops och föreläsningar och då menar jag inte webbutbildningar. Dessa är visserligen bättre än ingenting, men de sker oftast i all hast för att hinnas med.
4. Ett rejält lönelyft.
Medelinkomsten för en kvinna i Sverige är cirka 33 000 kr. Jag tjänar 24 500 på en heltid, med tio års erfarenhet och utbildning. Detta finner jag orimligt i förhållande till arbetsbördan. Dessutom; hur ska jag kunna peppa andra att söka sig till detta jobb när det är både stressigt och dåligt betalt?
Så vad kan då samhället göra? Jag är ingen politiker, men kanske kan det vara så att skatten bör höjas så att detta kan finansieras. En väl fungerande vård och omsorg tjänar vi alla på. För visst vill vi att vår maka, mamma eller mormor ska få ha det bra.
Vad kan vi som vårdpersonal göra då? Jo, vi behöver prata mer om jobbet i positiv bemärkelse. Ett jobb som i sig är fantastiskt, men det är våra förutsättningar som är dåliga.
Jag vill trots allt att denna något negativa text ska tolkas på ett positivt sätt. Vi har en lång väg att vandra och jag hoppas att jag orkar jobba kvar så jag får uppleva resultatet: världens bästa äldreomsorg.
Tack för ordet!
Ida Löfquist Lundmark, Skellefteå