Vi svenskar har varit skonade från väpnade konflikter med andra länder i ett par hundra år. Gränshändelserna under andra världskriget oräknade. Själv måste jag säga att jag aldrig reagerat så tydligt på ett krig som det som nu pågår i Ukraina. När det varit oroligt i Mellanöstern eller Afrika så har man i sin avskärmade tillvaro ofta tänkt: "Ja, där skjuter de ju jämt och ständigt". Nyhetsbevakningen kan avtrubba en.

Bevakningen och kommentarerna kring Ukraina–Ryssland-konflikten hade de första veckorna många inslag av militärexperter som drog upp sina analyser om vilken sida som skulle ha mest framgång, och på vilka taktiska sätt som anfall och försvar fungerade. Det fanns knappt några analyser, och då menar jag djupanalyser, om vilka åtgärder och insatser från omvärlden som skulle ha kunnat leda till en första vapenvila.

Den första eller andra veckan efter krigsutbrottet intervjuades Svenska Freds-och Skiljedomsföreningens ordförande Agnes Hellström av SVT-Nyheter. Det var en intervju på några minuter. Militäranalytikerna var framme i nästan varje nyhetsinslag de första veckorna av kriget.

Obehagliga bilder på liksäckar, förstörda hus och infrastruktur, utbrända stridsvagnar och förstörda sjukhus och skolor var ofta uppe i nyheterna. Det visade en del av verkligheten men kanske inte alltid hela sanningen. Men det militära tänkandet kan ibland prata om krigets vanvett som om det gällde taktiken i en fotbollsmatch eller ett parti schack. En av försvarsmekanismerna hos människan säges vara isolering, faran hålls borta mentalt från vårt medvetande så att vi kan fokusera på de praktiska uppgifterna.

Olov Wikström, Skellefteå